En värld bortom stjärnorna
Långt bortom vår himmel, bland gnistrande galaxer och viskande stjärnljus, svävar en magisk planet vid namn Mythica. Det är en levande värld fylld av skimrande skogar, sjungande berg och svävande öar. Här vandrar varelser vi bara kan drömma om – modiga, mystiska och underbara på sitt eget vis. Mythica är inte bara vacker, den pulserar av uråldrig kraft som genomsyrar allt levande. Men i dess skuggor viskar mörkret – något har vaknat på månen ovanför...
Zippu, den gnistrande väktaren
I Stormslätten, där himlen glöder av blå elektricitet, rusar en rävlik varelse snabbare än vinden – Zippu. Med päls som sprakar av blixtar och ögon som blixtrar av nyfikenhet, är han en naturkraft i miniformat. Zippu älskar att leka, men är alltid beredd att försvara sin värld med sin elektriska svans. Han känner hur något förändrats i luften – som om åskan bär på en viskning av fara. Ändå skrattar han, kastar sig ut i vinden och tänker: "Jag är redo för vad som än kommer."
Floffix, den osynliga väktaren
I den dimhöljda Dimskogen smyger Floffix fram – en mjuk, halvgenomskinlig varelse med päls som ändrar färg. Hon rör sig tyst som en viskning och kan bli helt osynlig när faran närmar sig. Floffix ser allt, hör allt – men säger sällan något. Hon har en särskild förmåga att känna när någon är i fara, och hon är alltid där i rätt ögonblick. När skuggorna började röra sig genom träden var det Floffix som först kände den kalla ilningen i luften. Och det var hon som först viskade: "Något kommer… vi måste vara beredda."
Glimmerbit, ljusets väktare
I hjärtat av Kristallgrottan, där väggarna sjunger och glittrar i regnbågens färger, föddes Glimmerbit ur en gnista av rent ljus. Han är en levande kristall, med ögon som gnistrar av nyfikenhet och händer som kan forma ljus till skyddande sköldar. Glimmerbit är klok, försiktig och ibland lite blyg – men hans hjärta lyser starkare än solen. När mörkret började smyga in i sprickorna i berget, kände han det i varje fiber. Han visste att ljuset behövde färdas ut från grottan, till världen där hans kraft kunde göra skillnad.
Drizzle, stormens hjärta
Bland de svävande sjöarna där regnet aldrig slutar falla, dansar Drizzle mellan molndroppar och åskans brus. Hon är en varelse av vatten och vind, med en virvel av regn på sitt huvud och gnistor i sitt skratt. Drizzle älskar att leka bland blixtar, men bär också på ett stort ansvar – hon skyddar balansens flöde i elementen. När skuggorna började dölja stjärnorna ovanför och regnet smakade annorlunda, förstod hon att något var fel. Vattnet viskade varningar, och blixtarna ritade varsel över himlen. Utan att tveka kastade sig Drizzle ut i vinden – för när stormen kallar, svarar hon med mod.
När hjältarna möts
Floffix var den första som kände det – hur dimman blev tyngre och skuggorna viskade hennes namn. Zippu såg blixtarna röra sig oroligt på himlen och följde gnistorna mot något han inte kunde förklara. Glimmerbit hörde ljuset darra som en sträng i vinden, som om världen själv höll andan. Och Drizzle red på stormens rygg mot platsen där alla element möttes. Fyra vägar korsades, fyra hjärtan fann varandra. De kände det genast – som om de alltid varit menade att mötas. Ingen av dem visste ännu hur farlig resan skulle bli… Men de visste en sak: tillsammans var de starkare än någon skugga.
Fyra hjärtan, ett uppdrag
Först var det ovant. Zippu pratade för mycket. Floffix försvann ibland. Glimmerbit sa knappt ett ord, och Drizzle skrattade åt saker ingen annan förstod. Men när natten blev kall, delade de värme. När mörkret smög sig på, höll de vakt i tur och ordning. Zippu lärde sig att vänta. Floffix vågade tala. Glimmerbit visade sin styrka. Drizzle delade sina drömmar. Vänskap föddes i varje steg de tog – och med den ett löfte: Vi håller ihop. Oavsett vad.
Deras första prövning
De vandrade längre bort från allt de kände till, in i en tyst och främmande del av Mythica. Luften blev tjock och träden viskade som om de bar på hemligheter. Zippu tvivlade för första gången, hans mod darrade som en låga i vinden. Floffix tappade sin osynlighet – hennes hjärta slog för högt. Glimmerbit såg sitt ljus fladdra, och Drizzle kände vinden bli stilla. Men när rädslan ville slita dem åt olika håll, vände de sig mot varandra. Ett steg i taget, sida vid sida, tog de sig igenom prövningen. De var inte bara fyra längre. De var fler. De visste bara inte vad som också följde dem i skuggorna...
Skuggsmittan visar sig
Det började som en rysning i luften – som om något höll andan precis utanför synfältet. Träden tystnade, ljuset bleknade och marken darrade under deras fötter. Från skogens djup kröp den fram – en varelse de aldrig sett förut. Den var som rök och skugga i ett, med konturer som ständigt skiftade. Men värst av allt var dess ögon… för de var samma färg som en vän. "Det där är… Bubbloo?" viskade Floffix, men han svarade inte. Hans skratt var borta – ersatt av ett väsande mörker. De visste nu att skuggorna inte bara hotade världen – de kunde ta över dem de älskade.
Skuggornas viskningar
Efter mötet med den förändrade Bubbloo blev världen aldrig densamma. Vänner kunde bli fiender, och trygg mark kunde rämna under fötterna. Zippu ville rusa framåt, jaga svar med blixtens fart. Men Floffix höll honom tillbaka – ibland är det i stillheten man hör sanningen viskas. Glimmerbit satt tyst, hans kristallkropp vibrerade av något han inte kunde förstå. Drizzle stirrade upp mot månen, som nu tycktes mörkare än någonsin förr. De visste inte var botemedlet fanns… men skuggorna visste att de letade. Och någon – eller något – i mörkret väntade på dem.
En ledtråd i ljuset
När natten var som mörkast, tändes ett ljus i fjärran. En uråldrig ruin glimmade till i Glimmerbits kristaller, som om den kallade på honom. Inuti fann de symboler, ristade med samma kraft som levde i deras egna hjärtan. "Skärvor," viskade Floffix. "Det finns något som kan hela…" Drizzle rörde vid en av kristallerna, och i hennes hand brann en liten ljusbit till liv – en shard. Zippu log för första gången på länge: "Vi har ett spår." Det var inte mycket… men det var början på hopp.
Ett löfte till Mythica
De samlades vid gryningen, på platsen där fyra biomer möttes. Vinden bar deras namn, ljuset krökte sig runt dem, dimman dansade i deras steg. Framför dem låg en värld i fara, men också en värld som väntade på att bli räddad. De var inte längre bara nyfikna varelser i varsin vrå av Mythica. De var hjältar – väktare av ljuset, hoppets röst i stormen. Och även om resan just börjat, svor de ett tyst löfte: Vi kommer att samla skärvorna. Vi kommer att rena månen. Vi kommer att återställa Mythica.
